Utseende

Berättelserna är inte samstämmiga om huruvida en varulv förvandlas till en varg eller till ett monster som liknar en blandning av människa och varg.

Den senare sortens varulv är vanligast i den moderna litteraturen och filmen. Denna varelse är ungefär lika stor som en kraftigt byggd människa. Dess kropp är delvis täckt av tjock päls, vars färg ofta är densamma som den förbannade personens hår. Den har en människas händer och fötter, dock täckta med päls och försedda med vassa klor istället för naglar. Dessa varulvar går framåtlutade, som om deras ryggrad blivit böjd, men trots det kan de springa lika snabbt som en varg. Den ursprungliga varulven ser ut som en varg eller en stor grågul hund. I en del trakter kände man igen varulvarna på att de linkade på tre ben och använde det fjärde som svans.

Enligt den ryska folktron kan man känna igen en varulv i människoskepnad på att det växer borst under tungan.

Det finns också exempel på varulvar som beter sig som vargar men behåller sin människoskepnad.

Etymologi och besläktade ord

Ordet varulv kommer från det västgermanska språkområdet, närmast från medellågtyska warwulf. Formen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet. Föreställningen har dock funnits i Norden i betydligt äldre tid, som visas av några av de isländska sagornas berättelser (se nedan).

Manvarg eller dråparvarg?

Den vanligaste åsikten bland forskarna är att warwulf är en kombination av gamla germanska ord för "man" (*weraz) och "varg" (*wulfaz). Den första delen kommer ytterst av *wīro-, det indoeuropeiska ordet för mansperson, som på fornengelska och äldre tyska hette wer, på fornisländska verr, och på fornsvenska var. Samma rot finns även i värld (från *wer-ald-, "man-ålder-") och Värend och i ordet värbror som betyder "svåger" i vissa dialekter. Denna teori styrks bl.a. av att vissa svenska dialekter har använt ordet manulv istället för varulv, och att det i spanskan och italienskan heter "man-varg" (hombre lobo) och "varg-man" (lupo mannaro) kan också ses som stöd för teorin.

En konkurrerande teori härleder ursprunget till de germanska orden *wargaz och *wulfaz, som tillsammans betyder "dråparvarg", och har använts som beteckning för en varg som dödar många djur i en hjord men bara äter lite av dem. På medeltiden betydde vargher "våldsverkare" på svenska. Detta ord kommer från det urgermanska ordet *wargaz för dråpare/strypare - besläktat med tyska würgen som betyder strypa.

Svenskans varg användes förr som ett noaord för ulv och har sedan blivit det vedertagna namnet på djuret. Det hela kompliceras av att vargr och wearg i fornnordiskan och fornengelskan, utöver en benämning på djuret, även kunde betyda "mördare", "fredlös" eller "råskinn" i allmänhet (se uttrycket varg i veum).

Lykantropi

Den andra delen, ulv (tidigare ulf och wulfaz), härstammar från det indoeuropeiska ordet för varg, *wl̥kwos, som också är ursprunget till djurets namn på grekiska: lýkos (λύκος). Av lýkos kombinerat med ánthrōpos (άνθρωπος), som betyder människa, har man bildat lykánthropos (λυκάνθρωπος) som försvenskat heter lykantropi. Lykantropi betecknar en förvandling från människa till varg och tillbaka. Ordet är belagt från mycket äldre tid än de germanska och används både i betydelsen att, genom magi, fysiskt förvandlas till en varg och för att beteckna ett psykiskt tillstånd då en person beter sig som, och tror sig vara, en varg.

Fransmännens varulv "loup-garou" består av franska loup, "varg", som kommer av latinets lupus (också från *wl̥kwos), och av fornfranska garoul som härleds direkt från frankiska wer-wulf. Varför man kommit att använda tautologin (upprepningen) "varg-varulv" är dock inte utrett.